frejzans.blogg.se

 

Då har den första snön kommit. Inte har jag längtat till den dagen precis, men det är ju något som återkommer varje år. Vi åkte till Strömsund i går o köpte hundmat osv. Även en sväng in på Dollar o handla godis till kalas på lördag. Peters barnbarn fyller 10 o ska grattas hos farmor så vi har delat på det som går åt o godiset föll på våran lott. Få se om det får vara i fred tills vi åker... ska nog gå bra för vi köpte en burk extra. Vi är båda riktiga godisvargar.

Iaf när vi åkte hem från Strömsund regnade det o gick över till snöblandat o när vi kommit hem snöade det. Det fortsatte sen under natten o nu är det vitt o kladdigt ute.

För en liten stund sen tog jag o hundarna en promenad på kullarna. Jag började gå upp där denna vecka o har bara gått upp till närmaste kulle o vänder vid ledningen efter en liten vilopaus. Är tillbaka på ruta 1 sen jag fick ont i benet o dom hittade metastasen. Har inte varit uppe på kullarna sen förra vintern o då gick jag runt 2 km. Är ganska jobbigt med alla uppförsbackar. Antingen branta eller långa sega som jag får stanna o vila. Nu tog jag o dubblade längden jag gick så totalt max 500 m med några pauser. Känner att det är dax att återfå lite av konditionen jag tappat. Det går fort att mista det man tagit lång tid att bygga upp. Känner av lite i benet när jag anstränger mig, men jag intalar mig att jag måste. Har ingen större värk utan klarar mig med treo eller vila.

Var in i tisdags för tankning av cytostatikan. Gick jättebra som vanligt. Fick oxå svar på datormografin jag gjorde för en vecka sen. Förra gången var nästan 7 veckor innan första behandlingen så jämförelsen är väl inte helt optimalt men det var ingen fortsatt växt. Dom var samma storlek ungefär och då kan man ju även anta att dom minskat lite för normalt sett borde dom växt lite innan första behandlingen. Men nu finns Iaf ett värde till nästa gång jag gör datormografi vilket jag inte vet när det blir. Han kunde inte heller säga hur länge planerad behandling kommer att pågå för han var inte med när de andra läkarna gjorde planeringen med cytostatikan. Men jag pratade med Lotte kontaktsköterskan sen o ibland går man några månader o får ett uppehåll innan nästa period o ibland blir det längre etapper. Det beror helt på hur man mår, hur proverna säger och hur tumörerna uppför sig. Jag oroar mig inte alls för framtiden. Vet att det kommer att gå bra.
Efter en timme på lungavdelningen så var jag på väg ut. Det går så fort när jag bara får en liten påse cytostatika. Så är det ju lite annat oxå. Fick även b-vitaminsprutan som jag ska ta var 9 vecka. Den är samtidigt som jag tar B-vitamin var dag som hjälp i behandlingen med cytostatikan. Dagarna runt behandlingarna ska jag oxå ta cortison mot biverkningar av cytostatikan. Bla annat hudrodnad osv. Men jag känner inget av behandlingarna. Mår bara bra efteråt till skillnad från förra gången. Men det är mindre illamående när man bara får en sorts cytostatika än när man blandar flera. Skippade en tablett mot illamående både i dag o i går. Känner inget behov av den. Lotte sa jag kunde prova om jag ville. Inget jag behöver, men däremot cortisonet ska jag ta.

Efter behandlingen tog jag mig en fika innan Peter kom o hämtade mig. Var så fullt med folk att jag fick placera mig vid ett bord där det satt en karl. Men det gick ju bra. Därefter åkte vi på biblioteket o jag bytte två böcker. Visstja, jag lämnade även en bok på en bänk på sjukhuset. En "lämna/glöm en bok nånstans", som dom håller på med på Face Book. Tog "Box 21" som handlar om trafficking av utländska kvinnor. Mycket bra bok o mycket sanning i den men skriven lite som en kriminalare. Hoppas någon hittade o tog rätt på den.

På kvällen var vi Peter o jag till Timmerkojan i Strömsund där Karin hade trumresa för ett antal tjejer o en herre. Första omgången kom jag inte ner. Kunde inte släppa kontrollen men fick en härlig healing ändå av trumman. Sen fika med gott hembakt bröd och sen en omgång till. Då kom jag ner till ett träd som jag först trodde var Yggdrasil men det var healingträdet som är i Avatarfilmen. Såg flera blå avatarer som var där. Klättrade sen upp i trädet och var omsluten av små änglar, dom där små fröna som var i filmen var i min resa små änglar. Det kom en drake som jag satte mig på ryggen o han flög rakt ner o förde mig till en kristallgrotta där han släppte av mig. Jag gick in o träffade en gammal klok gumma med långt vitt hår. Hon hette något liknande Alichia. Fick inte svar på den fråga jag tog med mig men däremot andra som jag ställde till henne. Sen fick jag healing av henne o gick ut till draken som flög mig direkt till platsen i kojan som jag låg på. Tackade för resan o vaknade upp. Det var väldigt intensivt trummande den andra omgången. Nästan så det slog lock för öronen. Tror Karin hade flera trumslagare med sig. Det var starkt helande oxå. Sov länge dagen efter. Vaknade inte förrän efter 9 efter att ha varit upp fram o tillbaka när Peter klev upp för att åka till jobbet.

Äntligen har det blivit lite värme. Skönt att se det droppar från  taket igen. 

Det är lite jobbigt att ta promenader på kullarna nu. Varje gång jag går iväg så har snön blåst ner i spåren så jag får treva mig fram lite. Känna efter vart det är lite fastare under snön. Är inte så djupt men tar ändå på krafterna. Innan blåsten kunde jag följa några skoterspår en bit och mina stigar, så då gick jag ca en km men de sista dagarna trussar jag 100 m innan jag vänder. Och får stanna flera gånger o pusta ut.

 

Nu har jag arbetstränat några veckor och denna vecka börjar jag jobba 25 % på "riktigt". Känns både roligt men även lite konstigt eftersom jag varit sjukskriven snart 10 månader. Har även funderat på annat jobb där jag kan vara kortare dagar. Nu känns det väldigt drygt med hela kvällar. Skulle föredra jobba 3-4 timmar per gång/dag. Har pratat med chefen men vet inte om han kan fixa det. Vi får se.

 

Ser att jag inte berättat om senaste proverna. Gjorde en lungfunktionsundersökning, flera egentligen.  Dom visade att mitt syreupptag är 40 % och tidigare  visade syresättningen i blodet på 87-98 % men efter en kort promenad i korridoren var den på 87-88 %.

 

Jag ska försöka sätta in några foton jag tog med mobilen i dag. Har försökt nyss men då hoppar jag tillbaka till inloggning och får börja om på nytt.

Nu är det nytt år och nya händelser kommer att ske, både inom familjen och globalt. 

 

Jag sitter o funderar på året som gått. Trots allt är jag väldigt nöjd med mitt år. Vem  hade kunnat vänta sig att så mycket kunde hända på så kort tid. Ändå känner jag mig väldigt lycklig. Jag var ute i mörkret och gick med hundarna för bara några dygn sen. Det var mörkt och stjärnorna glimmade. Jag kände en sällsam lycka när jag gick och tänkte på allt jag varit med om med cancern. Det fanns inte alls med i tankebanorna överhuvudtaget förut, att JAG skull kunna få lungcancer.  Jag som aldrig rökt, nåja, jag o en kompis delade ju ett litet  paket cigaretter i tonåren, men jag drog aldrig halsbloss och tyckte det smakade pyton så jag förstår inte att andra fortsätter och blir fast i skiten. Nåväl, jag går där på kullarna och tänker på när jag var till doktorn första gången för hostan och hon får ingivelsen att skicka mig på lungröntgen fast hon trodde min hosta berodde på högt blodtryck.  Sen var hela cirkusen igång. Det gick väldigt fort med alla prover o undersökningar tills det blev dags för operation.  Den gick jättebra och var över på drygt 4 timmar. Fick bra med smärtlindring efteråt men jag var trött. Innan jag kom på uppvaket hade dom pratat med mig om smärta o jag hade svarat men jag har inget som hellst minne av det. Känns egentligen lite otäckt att jag lyssnat, hört och svarat utan att minnas. Enda jag hade ont var om jag behövde vända mig i sängen och när jag hostade. Använde extra kuddar som jag bäddade runt mig och en tröck jag mot sidan när jag hostade. 

 

Alla jag hade runt mig har varit underbara. Alla från läkare till praktikanter. Dom har förklarat så bra så jag har inte haft någon rädsla. Ett extra plus är att dom tagit hänsyn till att jag ville vara hemma vid valpningen och jag hann hem i god tid. Hundar går dräktig i ca 63 dygn. Freja var parad innan jag fick veta att det fanns något i höger lunga, och ca en vecka innan valparna föddes var jag opererad och hemma. 

 

Sen kom dom små liven och jag hade något att glädjas åt under cytostatikabehandlingen. Jag har hela tiden varit öppen och berättat om min cancer och det har nog även varit ett behov av att få prata om det. Det har varit jätteskönt att ha Peter och diskutera behandling med. Han som redan varit med om samma sak. Därför ställer jag gärna upp om någon vill prata eller skriva och jag kan få ge något av det Peter gav mig. Trygghet i situationen som är.

 

Jag känner mig som en lycklig prick på himlen. Jag är en överlevare.

 

 

 

Alla vet att det finns. Men få vet hur verklig dödsångest känns.
Det är några dagar kvar till nyår. Läs om Pontus dödsångest, sprid vidare, sprid kunskap och reaktioner. Skapa en tanke hos läsarna. Så ett litet frö.

Ute är det kallt och mörkt. Det känns underligt, det liksom vibrerar i luften. Det är något som inte stämmer, jag kan inte sätta tassen exakt på vad det är, men instinktivt känner jag på mig att något kommer att hända. Något hemskt. Matte och husse har stojat runt i köket hela dagen, satt på sig de där konstiga kläderna som man inte får stryka sig emot. De ber mig ligga i min korg och har inte tid för något annat än glittriga kläder och mat. Underligt det där. Märker de inte att jag är lite ledsen, lite rädd? De försökte gå ut och gå med mig tidigare men jag hade ingen lust, det känns hotfullt där ute. För att göra det extra tydligt satte jag svansen på magen och öronen på nacken. Men det hjälpte inte. De släpade ut mig i alla fall. Och jag hade rätt, efter cirka 50 meter så smällde det!
- Oooooooooii! Matte det är krig! Vi kommer att dö! Hjälp vi måste springa fort fort härifrån! Fort!
- Men lilla gumman, det är ingen fara. Det är bara grannbarnen som smäller lite mattbomber.
- Jag ser att din mun rör sig men jag har ingen aning om vad du säger matte. Vi måste härifrån! Spring sa jag, spring! DET ÄR BRÅTTOM NU!
Matte tog sitt förnuft till fånga och jag fick gå in igen. De där tokiga tvåbeningarna ställde sig återigen vid spisen och lekte med sina skaldjur. Jag kröp in under sängen.
Jag kände varje hjärtslag, såg min egen bröstkorg höja och sänka sig. Jag var så rädd, panikslagen låg jag där under sägen. Med jämna mellanrum kände jag golvet vibrera och en sekund efteråt kom ett ljud som vittnade om att huset snart skulle sprängas i luften. Husse stack in sin nos under sängen och viftade med en korvskiva.
- Men snälla husse, inte vill jag ju äta nu. Nu måste vi fokusera! Det är bara en tidsfråga innan huset smäller! Innan vi dör! Jag är inte redo för det!
- Kom kom vovven! Inte ska du ligga där under sängen och skaka.
Men jag låg kvar.
Här ligger jag nu. Jag vet något som de inte vet. Vår sista dag är kommen. Vi kommer inte att klara oss. Ni vet den där flodvågen i Thailand för några år sedan? Ja, då började alla djur röra sig upp mot land långt innan den kom. Säger inte det något? Fattar inte ni att vi vet mer än er? Vi känner saker ni inte kan känna.
Under sägen är det mörkt, bara två stora hundögon som lyser. Tvåbeningarnas steg hörs ibland nära och ibland längre bort. Huset börjar fyllas av folk. Bra! Då kanske de har förstått att vi måste samlas, fokusera, göra en överlevnadsplan. Undrar när de ska komma och lägga sig här under sängen. Där ute kan de ju inte gå helt oskyddade.
Åh nej, nu kommer det snart att smälla, jag känner det i golvet. Hela jag skakar, dräglet rinner. Hur det känns att ligga här alldeles ensam under en säng och bara vänta på döden kan ingen ana. Jag saknar min matte och husse. Önskar att de ville ligga här med mig, hålla om mig lite. Men vad gör de nu?? Klär de på sig? Ska de gå ut i kriget klädda så där? Husse kommer närmare, fint han ska lägga sig här med mig. NEJ VAD GÖR HAN!? Han tar tag i mina tassar och drar ut mig. Jag vill inte gå ut i kriget. Känner de inte paniken? Jag yyylar och hässjar och får svårt att andas. Hela kroppen är i försvarsläge och benen springer i luften! Puh, husse släpper mig igen och jag kan kvickt som tusan söka skydd under sängen.
I snabb takt ser jag alla fötter försvinna ut genom dörren. Återigen ligger jag ensam och väntar på döden. Paniken är så påtaglig. NU. NU. NU! Hela världen tycks explodera! PANIK! Andas fortare fortare fortare. PANIK! Jag vill inte dö, jag vill springa på vackra gröna ängar och leka med mina hundkompisar. Jag vill äta köttben och bli kliad bakom örat. PANIK! Andas, andas, andas! Varenda muskel i kroppen är spänd. Kriget bara fortsätter och fortsätter. Det smäller och exploderar. Smäll på smäll på smäll. Jag flyger upp nån millimeter från golvet då det vibrerar i luften. På håll hör jag grannens pudel yla. Hon vet också att stunden är inne. Vi ska dö. Idag ska vi dö!!!

Pontus
Jack Russell
2 år

 

Stjärnorna blinkar och glimmar,

dom är som diamanter i skyn.

Norrskenet flammar och sprakar.

Vintergatan går över hela himlen,

men månen vill inte visa sig än.

 

Jag går efter vägen med hundarna,

Mörkret sluter sig som en vinterkappa runt min kropp.

Det osar rök från husen intill vägen,

där grannen tänt en brasa för värmens skull.

Åt väster dröjer sig skymningen kvar,

det blinkar rött från vindsnurrorna i grannbyn.

 

Tystnad råder, bara någon enstaka bil som far förbi.

Jag går där i mörkret,

och känner lugnet och friden sänka sig ner.

Snart är jag inne igen hos min älskade.

 

 

 

Jag seglar högt i det blå, ser ner på hela världen som är bara mitt.

Där borta ser jag någonting,

min blick är lika klar som alltid, ingenting undkommer mitt öga.

En liten rörelse,

några grässtrån som rör sig,

en liten sork tittar upp.

Den ska jag ta.

Måste ha mat till mina två ungar

Frugan flyger oxå o letar

Det är ett dagligt slit, men mödan är allt värt.

Våra två små växer så det knakar.

 

Vänta, vad ser jag...

en inkräktare.

Måste kolla.

En tvåbening som är ute på kullarna o går

Sina två fyrbeningar springer o jagar min mat

Måste kolla närmare

Varnar min fru o mina små piuuuu    piuuuu

 

Gör mina cirklar ovanför tvåbeningen,

nej, hon är ofarlig,

jag har sett henne förr.

Jag flyger o sätter mig i ett träd o håller koll på dom.

Kanske fyrbeningarna kan skrämma upp en läckerbit till mig.

 

Nu går dom sin väg

och jag sitter i tallens topp och ser om jag får syn på en sork.

 

Fjällvråk

 

Jag står vid Torvalla Centrum och väntar på bussen som ska ta mig hem.

Det blåser, det viner och yr.

Det är den första höststormen.

De gula löven snurrar, flyger, hoppar och far,

de rullar efter varandra,

först åt ena hållet, sen vänder de o rullar åt andra.

De vänder i samlad tropp, som ett gäng ystra hästar i full galopp.

 

Någon blir efter men skyndar sig iväg,

så tar dom ett gemensamt hopp över trotoarkanten

och slänger sig i gräset för att vila.

 

Jag står o väntar på bussen och skrattar åt det tokiga.

Dom ser ut att ha så roligt där dom rusar runt,

De snurrar o rullar, hoppar och far.

De skuttar över hinder i samlad tropp.

 

Nu kommer bussen och jag kliver in.

Fortfarande yr blåsten runt de gula löven.

 

Det är den första riktiga höststormen.

Snart kommer vintern.

 

En gammal lada vid skogens bryn,
vad har du att berätta om svunna dar,
när magen din var fylld med ljuvligt doftande hö
och pigan o drängen möttes i kärleksrus
i mörkret under skullens tak.

Nu står dina dörrar och slår för vinden
och taket har murknat och fallit ner.

Säg, hur hade du det förr,
i dina dagars bästa år,
då rådjuret tog sin tillflykt in i din famn
när vinterns stormar yrde
och snön låg vit och djup över ängens gräs.

Nu står dina dörrar och slår för vinden
och taket har murknat och fallit ner.

Berätta något om allt du sett,
om räven som jagade sorken under vinterns täcke,
eller hararna som sprang i lekfullhet efter varann.
Berätta om älgkon som födde sin första kalv,
medan trastarna plockade mask på ängen framför dig.

Nu står dina dörrar och slår för vinden
och taket har murknat och fallit ner.

 

Det är länge sedan svalan byggde sitt bo

och flög ut o in för att mata sina små.

Tiden har gått och dina väggar har blivit torra o grå.

medan ogräset växer inne i din mage,

men humlan flyger som förr, liksom räven letar sin sork.

 

Nu står dina dörrar och slår för vinden

och taket har murknat och fallit ner.