frejzans.blogg.se

 

Alla vet att det finns. Men få vet hur verklig dödsångest känns.
Det är några dagar kvar till nyår. Läs om Pontus dödsångest, sprid vidare, sprid kunskap och reaktioner. Skapa en tanke hos läsarna. Så ett litet frö.

Ute är det kallt och mörkt. Det känns underligt, det liksom vibrerar i luften. Det är något som inte stämmer, jag kan inte sätta tassen exakt på vad det är, men instinktivt känner jag på mig att något kommer att hända. Något hemskt. Matte och husse har stojat runt i köket hela dagen, satt på sig de där konstiga kläderna som man inte får stryka sig emot. De ber mig ligga i min korg och har inte tid för något annat än glittriga kläder och mat. Underligt det där. Märker de inte att jag är lite ledsen, lite rädd? De försökte gå ut och gå med mig tidigare men jag hade ingen lust, det känns hotfullt där ute. För att göra det extra tydligt satte jag svansen på magen och öronen på nacken. Men det hjälpte inte. De släpade ut mig i alla fall. Och jag hade rätt, efter cirka 50 meter så smällde det!
- Oooooooooii! Matte det är krig! Vi kommer att dö! Hjälp vi måste springa fort fort härifrån! Fort!
- Men lilla gumman, det är ingen fara. Det är bara grannbarnen som smäller lite mattbomber.
- Jag ser att din mun rör sig men jag har ingen aning om vad du säger matte. Vi måste härifrån! Spring sa jag, spring! DET ÄR BRÅTTOM NU!
Matte tog sitt förnuft till fånga och jag fick gå in igen. De där tokiga tvåbeningarna ställde sig återigen vid spisen och lekte med sina skaldjur. Jag kröp in under sängen.
Jag kände varje hjärtslag, såg min egen bröstkorg höja och sänka sig. Jag var så rädd, panikslagen låg jag där under sägen. Med jämna mellanrum kände jag golvet vibrera och en sekund efteråt kom ett ljud som vittnade om att huset snart skulle sprängas i luften. Husse stack in sin nos under sängen och viftade med en korvskiva.
- Men snälla husse, inte vill jag ju äta nu. Nu måste vi fokusera! Det är bara en tidsfråga innan huset smäller! Innan vi dör! Jag är inte redo för det!
- Kom kom vovven! Inte ska du ligga där under sängen och skaka.
Men jag låg kvar.
Här ligger jag nu. Jag vet något som de inte vet. Vår sista dag är kommen. Vi kommer inte att klara oss. Ni vet den där flodvågen i Thailand för några år sedan? Ja, då började alla djur röra sig upp mot land långt innan den kom. Säger inte det något? Fattar inte ni att vi vet mer än er? Vi känner saker ni inte kan känna.
Under sägen är det mörkt, bara två stora hundögon som lyser. Tvåbeningarnas steg hörs ibland nära och ibland längre bort. Huset börjar fyllas av folk. Bra! Då kanske de har förstått att vi måste samlas, fokusera, göra en överlevnadsplan. Undrar när de ska komma och lägga sig här under sängen. Där ute kan de ju inte gå helt oskyddade.
Åh nej, nu kommer det snart att smälla, jag känner det i golvet. Hela jag skakar, dräglet rinner. Hur det känns att ligga här alldeles ensam under en säng och bara vänta på döden kan ingen ana. Jag saknar min matte och husse. Önskar att de ville ligga här med mig, hålla om mig lite. Men vad gör de nu?? Klär de på sig? Ska de gå ut i kriget klädda så där? Husse kommer närmare, fint han ska lägga sig här med mig. NEJ VAD GÖR HAN!? Han tar tag i mina tassar och drar ut mig. Jag vill inte gå ut i kriget. Känner de inte paniken? Jag yyylar och hässjar och får svårt att andas. Hela kroppen är i försvarsläge och benen springer i luften! Puh, husse släpper mig igen och jag kan kvickt som tusan söka skydd under sängen.
I snabb takt ser jag alla fötter försvinna ut genom dörren. Återigen ligger jag ensam och väntar på döden. Paniken är så påtaglig. NU. NU. NU! Hela världen tycks explodera! PANIK! Andas fortare fortare fortare. PANIK! Jag vill inte dö, jag vill springa på vackra gröna ängar och leka med mina hundkompisar. Jag vill äta köttben och bli kliad bakom örat. PANIK! Andas, andas, andas! Varenda muskel i kroppen är spänd. Kriget bara fortsätter och fortsätter. Det smäller och exploderar. Smäll på smäll på smäll. Jag flyger upp nån millimeter från golvet då det vibrerar i luften. På håll hör jag grannens pudel yla. Hon vet också att stunden är inne. Vi ska dö. Idag ska vi dö!!!

Pontus
Jack Russell
2 år

 

Min pappa är född i Bäck. Detta är hans och hans syskons födelsehem. Senare bosatte han sig i huset längst upp på höger sida. Det gick en liten väg mellan husen . Jag har skrivit lite om pappa när han var ungdom men nu ska jag berätta lite om familjen Nilsson.

 

Farfar hette Karl Gustav Bernhard Nilsson och var född 1895 i Kånna socken söder om Ljungby. 

Farmor hette Adelé Axia Fransson, född 1887 och kom från Ödestugu, Byarum i Kronobergs län. Hon föddes 1887 och gifte sig först med Frans Oscar Björk som hon fick två barn med, Valborg och Evald. Farfar hjälpte Oscar ibland, grannar emellan. Oscar dog 1919 och Adelé blev änka vid ca 32 års ålder. Då var Valborg 7 år och Evald 4 år. Karl flyttade senare in till Adelé, dom gifte sig 14 mars 1922.  Pappa föddes 1923 och Alfhild 2 år senare.

 

Farfar var en stilig herre.

 

 

Här är gammelstugan i Bäck, där pappa bodde som ung.

Det ska vara socknens äldste stuga och skyddad nu.

 

Pappa har alltid varit intresserad av odling och blommor. Förmodligen startade intresset när han bodde här hemma. Hans föräldrar bodde några hundra meter därifrån och där är pappa född.

 

Här ser han inte gammal ut när han tar upp blomkålen.

 

 

 

Detta kort togs när mamma o pappa träffades första gången. Fotograf var pappa. Han hade sällskap med Gerds syster och Gerd o pappa skulle iväg o äta på Djurgårdsbrunns värdshus där Gärd jobbade. Gerd ville att dom först skulle hälsa på mamma som låg på sjukhuset innan dom åt. Med följde även en utländsk kamrat som hade sällskap med en annan av mammas väninnor. Efteråt frågade en gammal tant som låg i sängen bredvid mamma vem som var hennes pojkvän. "Den ene har sällskap med en väninna och den andre har jag aldrig sett förr" sa mamma. "Den ljuse är din, kom ihåg det" sa den gamle. Och så blev det. Dom blev ett par direkt för pappa kunde inte glömma mamma och kom tillbaka dagen efter och sen dess har dom hållit ihop, ända tills pappa dog i augusti 2003. Dom var gifta över 51 år.